Vad var det som hände?

Allt började måndag morgon den 9 april, med att jag reflekterade på att Rex såg ut till att halta lite. Pratade med min make om han sett detta när han är ute & går promenaderna med hundarna. Men han tycker inte att han sett något sådant på honom.

Kom fram till att han kanske var lite stel på morgonen, & att han kanske kunde ha sträckt sig eller något. Under dagen såg det ju inte så illa ut. Men när jag kom hem efter jobbet på efter middagen. Möttes jag av en alltid lika lycklig Rex. Såg då igen att han inte verkade gå riktigt rent. Sa till min man vad jag sett & han försökte att se på eftermiddagspromenaden om han kunde märka någon hälta. Dock såga han inget på den promenaden heller.

Började att klippa rent i mellan tårna & se om det var för mycket päls som kund göra att han kände obehag. Men samma visa på kvällen. Rex överlycklig för att husse skulle gå på kvällspromenad. Men dock ännu ett tydlig tecken på att han hade ont. Letade åter efter sprickor m.m. som kanske kunde orsaka att han hade ont. Men han markerade inte över något speciellt parti. Så vi beslutade oss för att avvakta ett par dagar.

Torsdagen den 12 april innan jag ska bege mig iväg med mina stora grabbar på ishockey. Gör jag det hemska fyndet på min lilla kille. Sitter & klappar honom som jag förvisso gör var dag. Men av någon anledning hamnar min hand in under hans högra framben (vid bröstkorgen/armhålan). Där finner jag en hård knöl som är av storlek som en ½ tennisboll.

Känner genast över mina andra hundar för att se om de har något sådant & jag bara har missat detta. Men de är mjuka & fina över samma parti. (bortsett från att de också har sina bröstben där då). Funderingarna kring vad denna knöl kan komma ifrån börjar att ta fart i mitt huvud. Kallar ner min äldsta som för att se om han kan känna det samma som jag. Men gud mamma vad är detta för något?

Jag beslutar mig för att ta kontakt med Blåstjärnan om fredagen den 13 april. Så lika fort jag kommer hem från jobbet slänger jag mig på telefonen. Förklarar för killen som tar emot mitt samtal om vad jag har upptäckt. Men eftersom att Rex fortfarande var pigg osv. Tyckte han inte att det var en bra dag att komma in på. Därav fick jag tid till kommande måndag, den 16 april.

Skulle vara hos veterinären kl. 09.30, men var nog redan där kl. 09.00. Bättre att komma för tidigt en för sent. Min stora son ville absolut vara med. Kl. 09.20 blev vi inkallade till ett rum. Där vi efter ett par minuter fick träffa vår veterinär. Hon kände över knölen & kallade in ytterligare en speciallist. Tillsammans beslutade vi oss för att vi skulle ta ett par röntgen plåtar.

Han fick en lugnande spruta som han inte skulle somna på. Utan bara bli lite trött & avkopplad på. Bara för att han inte skulle få framtida obehag av att komma till veterinären. Dock valde Rex att ta sig en tupplur. Så det blev till att lyfta upp honom på en bår & rulla in honom till röntgen. 4 - 5 plåtar senare så var veterinären nöjd med bilderna. Hon gick iväg för att prata med sin kollega om huruvida de skulle förhålla sig med Rex.

En stund senare kom hon in till oss & frågade om vi ville att hon skulle göra en operation, för att kunna ta prover från knölen samt från revbenet? Självklart om det fanns tid & möjlighet ville vi ju det. Hon gick för att se om det fanns möjligheter att göra detta samma dag. Efter ett par minuter kom hon då in igen, för att meddela oss att detta var möjligt. Så vi fick lämna våran lilla sovande Rex, & åka hem för att invänta att de skulle ringa oss.

Kl. 15.45 ringde de äntligen & sa att han var klar. Men att vi inte kunde hämta honom innan kl. 18.00. Allt hade gått så bra. Dom hade fått ut 3 fina bitar från knölen & lite fragment ifrån revbenet. Men att det skulle ta 7 -10 dagar innan vi kunde få svar på vad detta var.

kl. 17.40 var vi redan hos veterinären & en överlycklig liten kille kom då in till oss i rummet. Han visste att nu så skulle vi få åka hem. Ut till kassan & betala kalaset som inte försäkringen täckte. Sen bar det hem. Fick med oss smärtstillande till morgonen & ett recept att lösa ut, då han skulle ha smärtstillande 2 ggr per dygn. Stygnen de skulle tas bort efter 10 dagar.

Dagarna de bara rusade iväg. Jag låg med min lilla kel kompis på soffan, & passade på honom. De första 2 dygnen kunde man märka på honom att han hade riktigt ont. Men han var så nöjd när matte la sin hand på honom, & med lugnande röst sa att allt kommer att bli så bra. Jag sjukskrev mig ihop med min lilla kille, för jag ville inte att han skulle känna sig ensam. Var ju tvungen att ta bort honom från flocken, så att de inte kunde skada honom.

Tisdagen den 24 april började jag se att han fick hälta igen. Detta trodde jag berodde på att han slutat med sin medicin 2 dagar innan. Samt att det kanske var för att knölen inte var bortplockad. Men han var så snäll & tålig trotts att han måste ha haft jätte ont. Han promenerade med på våra små svängar. Då han inte fick överanstränga ärret. Så han hade matte helt för sig själv, vilket han verkligen visade att han var nöjd med.

Så kom då till sist torsdagen den 26 april. Vi myste om än ännu mer med varandra. Han var ju en pratandes hund! Väntade på att de skulle ringa från Blåstjärnan, då de har telefontid emellan kl. 13.30 - 14.30. Men telefonen den förblev tyst. Gick ut till bilen kl. 14.15 med Rex, Leif, Robin & min brorson Tommy. Som alla ville följa med för att ta stygnen. Det hade idag gått 10 dagar efter operationen.

Vi var framme kl. 14.45, då fick jag stänga av mobilen. Pratade med kvinnan i kassan om att vi skulle ta bort stygnen, samt att jag fortfarande inte fått besked om hans provsvar. Hon bad mig att fråga systern som skulle ta stygnen om detta. In kom värdens underbaraste kvinna. Hon satte sig på knä & pratade med Rex innan hon avlägsnade stygnen. Frågade henne om hon kunde se om provsvaren hade kommit ännu? Men det stod inget på datorn, & eftersom att jag talade om att Rex börjat att halta mer de sista dagarna. Skulle hon gå ut & se om den opererande veterinären kunde komma in för att titta på Rex. Samtidigt kunde jag kanske få svar på proverna.

Hon lämnade mig ensam med Rex, & bara en liten stund efter kom då veterinären in. Det syntes så in i bänken på henne vilket svar jag skulle få. Hon började med att titta på Rex & sa sedan - Jag är ledsen Elisabeth, men det är en cancer tumör av elak karaktär. ( Osteosarkom ). Vilket namn hon nämnde den vid då la jag inte på minnet, utan det har jag fått reda på efteråt. Jag brast totalt när hon sa att hon rådfrågat sina kollegor om alternativ för att bota honom.

Det ända de kunde göra var att ta bort ett antal revben, samt sätta in cytostatika. Då osteosarkom är en bencancer form. Detta skulle dock bara kunna ge honom max 8 månader till på jorden då denna vuxit väldigt snabbt. Detta var inget liv som jag ville ge min lilla älskling. Utan i samråd med veterinären, valde vi att låta honom få somna in som idag.

Bad henne att hämta mina 2 barn & min brorson som satt ute i väntrummet. Dom fick en chock när de kom in & såg sin mamma gråtandes. - Vad är det mamma!!!! Fick snabbt samla mig för att tala om att Rex tyvärr inte kommer att få följa med oss hem igen. Dom bröt ihop fullkomligt, & bara ramlade ner vid Rex sida. Han hade som tur va redan fått en lugnande spruta. Så han förstod nog inte riktigt varför alla var så ledsna runt omkring honom.

Vi fick byta rum till ett större rum. Där veterinären kom in & förklarade noga för oss alla hur hon skulle göra för att ta bort honom. Vi myste med Rex hela vägen, under hennes genom gång. Hon frågade om vi alla var redo, så att hon kunde sätta igång processen? Från att hon satte in kanylen i hans ben tills han var borta tog max 20 sekunder. Vi han inte att fatta vad som hände innan hon sa att nu är han på andra sidan.

Jag ville inte tro att det var sant...... Men vi stannade vid hans sida i ca 5 - 7 minuter innan vi tog farväl av hans livlösa lilla kropp. Ingen av oss ville gå därifrån, men för att barnen inte skulle se när han släppte ut de sista utgifterna. Som då kan resultera i att han rör på sig något. Var jag tvungen att skynda på dem ut.

Ja, detta är & var tungt att skriva om. Vill fortfarande inte tro att det är sant. Är så arg för att jag inte kunde göra mer för min lilla älskling. Men får se det som så att han lider inte mer & det är något som känns skönt.

/Tack för att ni orkade att läsa ända hit. /Bettan