Lite om mig själv & min sjukdom bröstcancer:
Skrivet år 2004

Jag heter Elisabeth men kallas för ”Bettan”. Jag är en levnadsglad tjej som är född på 70 – talet. Mamma till 3 underbara gossar, Leif heter min första grabb & idag är han 12 år gammal. Sen har jag ju mellan grabben som heter Stefan som är 10 år & minstingen som är 7. Lyckligt gift med min man Thomas som är 37 år gammal.

 

Att vara förälder, är ett heltids jobb. Men ett helt underbart jobb, som man inte vill byta bort. Man kommer att vara förälder så länge man lever. Barnen de kommer alltid att vara små i ens egna ögon. Så idag förstår man ju hur ens egna föräldrar såg/ser på en.

 

Det värsta som kan drabba en lycklig familj, är att någon blir allvarligt sjuk eller dör hastigt. Man slår oftast bort det tråkiga som kan hända en. För det är ju alltid som så att det drabbar alla andra & aldrig mig själv. Eller hur?

 

Men nu har tyvärr det tråkiga kommit & knackat på min egen dörr. Jag upptäckte en knuta i mitt vänstra bröst. Försökte att intala mig själv, att jag måste ha slagit i det någon stans. Men hittade inget blå märke, och kände heller ingen smärta direkt. Lite öm var den ju, men det måste ju ha varit minst 1 vecka sedan detta hade hänt. Det gick ytterligare ett par dagar innan jag ville förstå att det var något som inte stod rätt till.

 

Jag pratade med min make, som fick känna på knutan. När jag såg hans min, förstod jag att den verkligen fanns i min kropp. Tog då kontakt med min mamma som ringde till Mölndals mammografi avdelning. Fick en tid i kommande vecka. För att göra den vanliga mammografin, ultraljud samt en nål biopsi. Det skulle ta max 4 veckor innan jag kunde få besked om vad detta var. Men det gick knappt 14 dagar innan jag fick en ny kallelse. Där det stod att de ville göra en större nål biopsi. Självklart gjordes detta med lokal bedövning. Det kom som en chock detta besked. Jag började ana att det var något som inte var så bra. Men personalen sa att de ofta fick kalla in patienterna för att ta detta extra prov. Så jag kände mig mycket lugnare en stund. Men ville inte släppa tanken om att det var något som var rysligt fel.

 

Sagt & gjort. De tog sina nya prover. Fick beskedet att det skulle ta max 10 dagar innan nytt besked skulle komma. Jag väntade i flera dagar på detta besked. Men 5 dagar efter kom det ett nytt. Detta med en kallelse till den läkaren som hade undersökt mig första gången. Jag fattade direkt att nu kommer bomben att smälla. Han sa inte så mycket till en början. Men jag såg smärtan i hans blick. Hur skulle han kunna säga detta till mig? Men han förstod ganska så snart att jag redan visste vad som väntas skulle.

 

Så till sist sa han bara att det var celler i dina prover. Vi måste tyvärr göra ett ingrepp snarast. Du kommer att få ett par tider av syster här. + Att du är redan uppsatt för operation. Allt bara snurrade för mig. Det var som ett eko inne i mitt huvud, innan jag fattade vad han hade sagt. Jag hade cancer? Ska jag opereras? Vad pratar han om osv.? Detta kunde inte vara sant! Hur skulle jag kunna komma hem till min underbara familj och berätta detta? Men till sist kom syster in med en massa olika broschyrer om just bröstcancer. Bra fakta att titta igenom osv.

 

Men jag ville väl inte läsa om något som jag inte hade. Ni måste ha tagit fel på patient ville jag skrika. Men till sist fattade jag ju att detta var faktiskt mig det hela handlade om. Då blev mina funderingar runt min familj och alla mina vänner. Hur sjutton skulle jag kunna säga detta till alla dem? Jag älskar verkligen min familj & alla mina underbara vänner. Skulle jag vara den som sparkade undan benen för alla? Men det var ju ett måste. Kunde ju inte dölja detta längre. Hur lägger man upp detta på bästa viset?

 

Ja, det var en massa frågor som krävde svar inne i mitt huvud. Men ingen kunde hjälpa mig med svaren. Jag började med att tala med min familj. Men med mina älskade barn, var jag ju tvungen att försöka att hitta ett finare sett att ta det på.

 

Barnen de tog det bättre en vad jag hade väntat mig. Tårarna de kunde de ju själv klart inte hålla borta. Men de frågade om en massa saker. Det mesta av deras frågor kunde jag ju svara på. Det jag inte hade svar på lovade jag att ta reda på. Det var dom jätte nöjda med. Nu kändes allt genast mycket lättare när det var sagt till min familj. Sen var det ju bara att ta alla vännerna allt eftersom jag orkade. Så det tog lite tid innan alla hade fått beskedet. Men alla har fått det trotts att jag egentligen inte ville att någon skulle veta om det.

Tack för att du orkade att läsa detta. //Bettan

 

Operationen den 4 oktober 2004
 

Jag lades in redan som på söndags kväll den 3 oktober. Min man körde mig till Mölndals lasarett, där operationen skulle ske. Jag såg hans ledsna ögon och paniken som växte sig väldigt stor där. Men jag sa till honom att allt kommer att ordna sig kyssen. Du vet att du har en stark kvinna vid din sida. Jag ger inte upp så lätt.

 

Det är ju lätt för mig att säga, eller hur? Men ger detta alla anhöriga den trösten de behöver? Nej, antagligen inte så mycket som man önskar att det skulle göra.

 

Jag blev mött utav en mycket trevlig kvinna denna kväll. En med samma energi som jag själv besitter. Vilket gjorde att både jag & min man kände sig betydligt mycket lättare till sinnes.

 

Måndag morgon den 4: e, så vaknade jag ganska så tidigt. Fast att det skulle bli operation bra mycket senare för min del. Jag var ju den 3: e, patienten som skulle opereras denna dag. Så innan klockan 11.00. Var det ingen risk att jag skulle komma ner. Jag fick ju heller ingen frukost denna morgon. Vilket kändes jätte tydligt i min kurrande mage. Samt att humöret blir ju inget vidare av att man är hungrig.

 

Jag började ringa till alla mina nära och kära. För att tala om hur jag kände det osv. Detta var ju önskemål från dem alla. Så det blev en ryslig massa lycka till osv. De gav mig ännu mer styrka att klara av allt det jobbiga som väntades mig.

 

Kl. 11.30 så kom de i alla fall för att hämta mig ner till operationen. Det var en massa konstiga saker som skedde där nere. Som jag inte går in på här. För då blir det rysligt mycket för er att läsa.

 

Operationen den gick i alla fall jätte bra. Min familj kom till sjukhuset, klockan 19.30. För jag vaknade först upp ca kl. 20.00. Det var inte mycket jag fick sagt till dem. För jag mådde så in i bänken illa & var jätte trött. Men de fick i alla fall se att jag vaknat till, och att allt det värsta var nu över. Det finns ju alltid risker även med sövning. Barnen de grät, för dom ville ju så gärna vara med sin mamma. Då bestämde jag med min man att de skulle få vara hemma på tisdagen också. För att i lugn och ro komma till sin mamma på tisdagen igen.

 

Meningen var att jag skulle ha stannat ett extra dygn. Men eftersom att det var ont om platser, och nya patienter skulle in. Var jag tvungen att resa hem dagen efter (Tis.). Vilket jag mer en gärna ville göra. För hemma är alltid hemma…..

 

Lite smärtor det var det allt dagen efter. Kände inget direkt på måndagen eftersom att jag sov så mycket som jag trotts allt gjorde. Fick för den sakens skull trotts allt en tablett och en spruta för natten. För att slippa vakna med smärtor.

 

Tisdagen den kom i alla fall. Jag packade mina saker så fort jag bara kunde. Sen kom det en sjukgymnast till mitt rum. Hon gick igenom ett träningsprogram som skulle vara bra efter operationen. Men jag kan av egen erfarenhet tala om det finns bättre metoder för att få igång den armen igen. Jag hittade mitt egna sätt att träna upp den på igen. Så nu är den ganska så ok. Mycket tårar av smärta det har det allt varit. Men skam den som ger sig J

 

Nu är vi snart inne i juletider. Det är bara 2 dagar kvar innan det är Julafton. Har inte fått fram så mycket av allt pynt som jag brukar. Men det får duga för denna juls skull. Arg blir jag, eftersom att jag älskar allt vad som hör julen till. Men, det kommer ju att komma en ny chans nästa jul. Så då får jag vara mer alert.
 

Så här såg jag ut innan jag åkte in för operation & min första behandling cytostatika.
 

 

Efter operationen

 

Det har varit efter kontroller för att se hur det läker. Dock fick jag inte träffa min doktor, men en syster kollade & det läkte fint tyckte hon. Sen fick jag en massa nya tider för att få träffa en annan läkare, som skulle gå igenom mina prov svar. Som de då har gjort på tumören. En massa papper på olika saker som komma skulle fick jag också med mig.


Besöket med en läkare

 

Fick besked om hur tumören var och hur mycket som fanns i min kropp. Den var av elak karaktär, men den hade inte tagit sig till lymfan. Vilket gör det hela till ett bättre utgångsläge. Dom sätter olika skalor på tumörerna när de gör prover på dem. 9: e är det högsta som man kan ha när de har elak karaktär. Vilket givetvis min den hade då.

 

Detta blev resultatet att jag måste få cellgifts behandlingar under en 18 veckors period. Med detta innebär att jag får en behandling var 3: e vecka. Under förutsättningar att mina blodkroppar är som de skall. Om de inte är det, kan de 18 veckorna bli något längre. Nu får jag ju åka dit dagen innan för att ta värdena. Så de vet om de kan behandla mig eller inte. De beställer nämligen in medicinen dag för dag. Så det är alltid färsk behandling man får.

 

Jag har till dagens datum (22 dec. -04) fått 3 behandlingar av mina 6. Så nu känner jag att det börjar finnas ett slut på detta helvete. Jag mår rysligt illa av denna typ av behandling. Så det är inte med glädje som man tar det. Men är ju tyvärr ett måste. Själv klart finns det ju en massa olika sorters behandlings metoder. Så de gör bedömningar från fall till fall. För min del fanns det bara denna metod att använda sig av….

 

Efter att mina cellgifters behandlingar är slut. Måste jag gå på strålbehandling också. Detta gör ju inte att jag kommer att må illa. Men tydligen skall man bli väldigt trött och irriterad runt det området som strålas. Men inga direkta smärtor, vilket man kan vara tacksam för. Dom är inte helt 100 på hur lång tid det skulle vara. För det stod 2 alternativ på min journal. Så allt mellan 5 – 7 veckor. Därav tyckte han att jag skulle ställa mig in på att det bli 7 veckor.

 

Dessa behandlingar kommer att bli någon gång efter V. 11 i 2005. Varje behandling kommer att ta ca 15 minuter. 5 minuter till att hamna på plats, 5 minuter för själva behandlingen samt 5 minuter för att göra mig i ordning att gå därifrån. Behandlingen innebär bara 5 dagar per vecka. (Alltså måndag till fredag.) Så helgen kan jag kanske få koppla av på.

 

Idag har jag inte mycket hår kvar på knoppen. Men vet ju att detta kommer att komma åter lika fort cellgifts behandlingarna är över. Hade aldrig trott att jag skulle bli naken på knoppen någon gång. För jag har ju alltid haft långt hår. Men ser detta som en erfarenhet mer i livet.
 

På 14 dagar ser man alltså ut så här....
 

 

Att sakna ett bröst:

 

Visst är det för djävligt att missta en kroppsdel som har betydelse för en kvinna. Har varit jätte besviken på att jag skulle bli drabbad av detta. När önskan om ett par vackra normal stora bröst har varit min dröm. Så från att ha små bröst, med drömmen om ett par något större. Till att missta det ena helt, det kändes för djävligt.

 

Men idag ser jag ju det som så: det hade varit värre att missta en hand/arm eller fot/ben. Så vad sjutton klagar jag över? Jag kommer ju att få ett nytt bröst efter ca 2 år. Då vänt listan är på den tiden. Den kan jag inte sätta upp mig på innan jag är färdig med alla behandlingar. Så den totala tiden den kommer att vara emellan 2 – 3 år, innan jag får en rekonstruktion på det.

 

Men ser man då till dem som mister ovannämnda delar. Så har dom det ju fan så mycket värre. Men de lyckas trotts allt över leva även detta, och finna ett bra sätt att gå vidare.

 

Hoppas att ni orkade läsa allt? Meningen var kanske inte att det skulle bli så långt. Men det är egentligen mycket mer som jag skulle vilja skriva om. Så på något vis kommer det att komma mer här på min sida.

 

Bra information om själva operationen

 

Lite mera om operationen som jag själv ska gå igenom. Jag kommer att läggas in på vårdavdelning 237 på Mölndals sjukhus. Så följande text är från ett av alla informationsblad som jag fått med mig hem. Alla är vi olika & det är stor variation på hur den enskilde människan upplever en operation. Här har vi samlat lite information så att du skall känna dig bättre förberedd.

 

Du kommer att vårdas hos oss på avdelning 237 i samband med din operation. Efter operationen kommer du att ligga några timmar på uppvakningsavdelningen som finns på intensivvården. Därefter kommer du till tillbaka till oss på avdelningen

 

Kost

Det är viktigt att man äter & dricker ordentligt dagarna före operationen. Dagen & kvällen innan operationen rekommenderar vi att du dricker någon form av sport energidryck, för att fylla på energidepåerna. Då mår du bättre efter operationen. Du får äta & dricka fram till kl. 24.00 natten före operationen.

 

Dusch & Hygien

Före operationen ska du duscha & tvätta håret med en bakteriedödande två (Descutan). Du får mer information vid inskrivningssamtalet. Avstå från att raka armhålorna veckan före operation så minskar infektionsrisken.

 

Smärta

Det är helt normalt att man känner viss smärta efter att ha blivit opererad. Under sjukhusvistelsen får du smärtstillande mediciner efter behov. När du blir utskriven
från sjukhuset räcker det oftast med receptfria värktabletter, t ex Panodil eller Alvedon, som är mycket bra tabletter mot sår smärta.

 

Illamående

En del mår illa efter narkosmedlen. Detta är ett problem som snabbt går över & kan av hjälpas med medicin mot illamående.

 

Trötthet

Det är vanligt att man upplever en viss trötthet efter narkos & operation. Du ska ändå försöka att vara igång & röra dig. Var uppe så mycket som möjligt, ta gärna promenader & var ute. Du förebygger på så sätt sällsynta. men ändå förekommande komplikationer som lunginflammation & blodproppsbildning.

 

Efter operation

Är det möjligt att du kommer att ha en eller två dränageslangar från operationsområdet. Om du är opererad i armhålan är det troligt att du får ha kvar en slang när du kommer hem. Vid hemgång behöver du inte ha något förband på operationssåret. Dagen efter operationen kan du duscha direkt på operationsområdet.

 

Sjukgymnast

Beroende på ingreppets art & omfattning kommer sjukgymnasten dagen efter operationen. Då får du information & träningsprogram för egenvård.

 

Hemgång

De allra flesta kan åka hem dagen efter operationen.

 

Uppföljning

Om du har dränageslang kvar vid hemgång får du kontakta distriktssköterskan på din vårdcentral, för att få hjälp med den dagliga skötseln av dränaget. En vecka efter operation får du komma på återbesök för sår kontroll hos sjuksköterskan på kirurgmottagningen, Mölndals sjukhus. Du får ett återbesök till läkaren ca 2 – 3 veckor efter operationen.

 

Vi hoppas att du blir nöjd med omhändertagandet här på avdelningen. Vi finns här för din skull. Om det är något du undrar över eller om det är något som känns fel är du välkommen att ringa kirurgmottagningen eller avdelningen.

 

Massor att läsa, men jag tyckte att det var bra att ta med det här. Kanske är detta inte precis som sagt var på alla ställen det fungerar så här. Men man får i alla fall en liten inblick i hur det kan gå till.

 

Stort tack till......

Först & främst till min familj, samt mina vänner!

Om ni bara visste hur otroligt tacksam jag är till er alla som har & står mig riktigt nära. Ni har varit helt otroligt stöttande under min absolut jobbigaste tid i mitt liv. Det finns inte en dag som jag kan säga att jag inte har fått tröstande & styrkande kommentarer ifrån er. Detta är något som jag är mycket tacksam över. Utan er kanske jag inte hade klarat av denna svåra utmaningen som varit i mitt liv. STORT TACK kära familj & mina nära vänner! Nämner inga namn för att inte missa någon som har varit betydelsefull för mig.

Sen är det då sjukhuset!

En sådan otroligt varm & underbar personal jag & min familj möttes av på Mölndals sjukhus!
Ni har på ett fint & yrkeskunnigt sätt bemött mig & min familj. Då jag drabbades av den jobbiga sjukdomen cancer. Jag har alltid känt att jag eller min familj har kunnat ringa om något varit oklart. Eller bara för att höra mig för om något inte känts bra. Ja, vad som hälst har jag kunnat ringa er om :). Har alltid blivit väl bemött i alla lägen.

Så ett JÄTTE TACK, till er alla i läkarteamet, som jag har kommit i kontakt med. Samt avdelning 237 som jag var på då jag blivit opererad. Vågar inte att nämna er heller vid namn. Då det skulle vara bedrövligt om jag missade någon av er.